Tonen slås an direkt, med det "Tiny dancer"-minnande pianointrot i öppnande "Lonely mothers holy land".
Känslan av gulnat fynd i skivaffären. Ett dammigt LP-konvolut i en back med soulig brittisk rock'n'roll från tidigt 70-tal, gömd någonstans bakom tummade plattor med Faces, Elton John och Joe Cocker. Jag försöker inte påstå att Calle Kristiansson och hans Undervalleys spelar i den elitserien. Kom igen, då kanske Kristianstadsgrabbarna skulle bli ena stöddiga jävlar. Men de har definitivt spisat plattor ur den där backen, inspirerats och styrt sitt ljud mot en något varmare forntid. Jag gillar det. Jag gillar det så mycket att jag tycker vi gräver ner "Idol"-stämpeln en gång för alla. Calle K vill tveklöst mer. Och annat. Ett bevis på det är att han efter andraplatsen i "Idol" 2009 valt bort klonade proffsband och i stället fortsatt spela och skriva musik med sina polare från hemstan, bröderna Underdal och gänget i The Undervalleys. Respekt. Och uppenbarligen, med detta stycke facit i lurarna, rätt beslut. För debuten "Valley Rally" innehåller några riktigt fina skapelser. Öppningsspåret är en. Den stöddiga bluesboogien "Back in the fast lane" en annan. Och min favvolåt, "Mr B", är så filmiskt suggestiv och dramatisk att den skulle passa klockrent som soundtrack till en cowboyrulle. Samtidigt saknar "Valley Rally" fortfarande en viktig komponent. Det där klösiga obändiga drivet, det som får en att sittdansa i soffan, har bandet inte riktigt fångat. Inte än. Och skivans mittparti blir hängmagat av för många långsamma nummer. Men gosse, Undervalleys är på väg mot spännande höjder. "Idol"? Bah, pröva musiker. Det smakar bättre.
foto: johanna wallin
